Gudstro i möte med fiskens mage

I vår moderna värld har vi vissa ideal om hur vi tänker om världen. Vi ska vara rationella. Vi ska förlita oss på vad som är vetenskapligt trovärdigt. Vi ska skilja på vad som är fakta och vad som är myt.

I Gamla testamentet finns en kort bok om profeten Jona.
Jona får i uppdrag av Gud att predika för invånarna i den onda staden Nineve, men han vill inte lyda och flyr istället med båt åt motsatt håll. Under en storm kastas han överbord av besättningen och sväljs av en stor fisk, där han tillbringar tre dagar innan han spottas upp på land. Jona går till slut till Nineve, och assyrierna tar emot hans budskap, ångrar sig – och Gud visar dem nåd. Det gör Jona arg: han ville se staden straffas. Gud låter då ett träd växa upp för att ge honom skugga, men när trädet vissnar blir Jona förtvivlad, och Gud använder det som en bild för att visa honom värdet av barmhärtighet.

Hur kan den moderna människan förhålla sig till en sådan berättelse?

I den Katolska kyrkan avslutas bibelläsningen med orden: ”Så lyder Herrens ord.” I Svenska kyrkan säger man ofta: ”Så lyder Bibelns ord.” Dessa ord antyder något stort: att det vi hör just nu är Guds ord. Och om Gud är upphöjd och perfekt – måste då inte även texten vara det? Måste vi då tänka oss att berättelsen om Jona är en vetenskapligt trovärdig och rationell redogörelse för vad som verkligen hände?

Men boken om Jona skrevs inte med våra moderna ideal för historisk eller vetenskaplig trovärdighet. Det första omnämnandet av Jona är i Kungaboken (förmodligen nedskriven omkring 700 f.Kr.). Boken Jona skrevs flera hundra år senare, kanske under exilen i Babylonien. Författaren har förmodligen fångat upp muntliga traditioner i skrift.
Textens syfte tycks inte vara att ge en exakt redogörelse av Jonas liv, utan att skapa en sedelärande berättelse som lär oss sanningar om Gud. Den lär oss om Guds nåd, tålamod, barmhärtighet och människans ofta motvilliga hjärta. Att Jona blev svald och räddad av en fisk är en dramatisk finess som gör historien intressant och illustrerar Guds enorma makt över naturen.

Berättelsen om Jona i fiskens mage är svår att ta bokstavligt, men jag tänker att det inte är poängen. Förstår man att berättelsen formats i muntlig tradition, blir det tydligt att dramatiken – som fisken – kan ha lagts till för att förstärka budskapet, inte som faktaredovisning. Det gör inte berättelsen mindre sann. Kanske snarare tvärtom. Jesus berättar i evangelierna flera historier – liknelser – som är avsedda att lära oss sanningar som ligger djupare än historiens yta. Jag tror att boken om Jona ska förstås på liknande sätt, även om det inte framgår av texten att den är avsedd att vara en sedelärande berättelse.

Jag tänker att varje detalj i Bibeln inte måste vara historiskt verifierbar för att innehålla sanning. Om tron vilar på att allt i Bibeln är bokstavligt sant enligt dagens ideal, så blir tron bräcklig. Men vi måste också förstå att det vi idag uppfattar som fantastiskt och orealistiskt, i den tid då det skrevs ner togs på stort allvar. Bibeln är således en historiskt pålitlig källa till de trosuppfattningar som rådde vid den tid då den skrevs ner.

Att kalla Bibeln ”Guds ord” betyder för mig att människor i tro upplevt att Gud talat genom texterna – och därför bevarat dem med vördnad. Som i en berättelse där karaktärerna agerar fritt men författaren styr helheten, verkar Gud genom människors skrivande. Det är där texten blir helig.

Någon kanske säger att Gud inte behövs för att förklara världen. Jag håller med om att det är möjligt. Men för mig räcker det inte. Världens skönhet, dess inbyggda ordning och min egen inre längtan pekar mot något mer. Där blir Gud den mest rimliga förklaringen.

Jag tänker inte att min syn är den enda som är rätt. Men den är uppriktig och ärlig. Och jag tror att den rymmer Gud.

(Skriven 2025)